Anhörig till en pengaspelsberoende

- Det går jämnt upp!

- Stör mig inte!

- Ta hand om ditt eget liv innan du anklagar mig för saker!

- Sluta tjata, jag är inget barn!

- Jag tappade plånboken igen...

Känner du igen situationen?

Spel finns överallt, det går knappt att öppna en kvällstidning, utan att bli påverkad av reklam om spel eller få vetskap om hur mycket någon har vunnit på poker eller läsa om den senaste mångmiljonären på lotto. Svenska spels punchline för trissloter, ”plötsligt händer det”, har nog få missat. Ifall du slår på tv:n och tittar på en sportsändning får man reda på att sändningen sponsras av ett spelbolag, alternativt att du i princip i varje reklampaus ser någon annonsering för en internetsajt som lyfter fram sina välkomstbonusar om man öppnar konto hos just dem.

Vanliga tecken på spelberoende är lögner och manipulerande, att man spelar oftare och för högre summor. Att man kontinuerligt och oförklarligt har dålig ekonomi och är i behov av krediter och lån. Andra tecken kan vara; humörmässig berg- och dalbana, svårigheter att fokusera och koncentrera sig, kort stubin, frånvaro både mentalt och fysiskt. En vanlig myt kring spelberoende är att man är spelberoende först när man förlorar och det är ungefär lika sant som att man skulle vara alkoholist först när man spytt ett visst antal gånger eller att man är narkoman först när man fått en viss mängd snedtändningar. Man kan faktiskt vara spelberoende och miljonär samtidigt, även om det inte tillhör vanligheterna.

Som anhörig till en pengaspelsberoende person är det ofta så att man känner på sig att något är fel men det är svårt att sätta fingret på exakt vad. Ofta har det successivt förändrats och det är lätt att gå på alla ursäkter eftersom att det är en person man inte tror ljuger eller manipulerar. Obegripliga humörsvängningar skapar dessutom ofta en dålig stämning som gör att man drar sig för att konfrontera. Som anhörig känner man sig ofta mycket utsatt och upplever att man är ensam om sin situation. Det är lätt att känna sig otillräcklig och jämföra sig med hur andra har det.

Kontakt »

Vad kan man göra?

Spelberoendes föreningar och stödgrupper är ett forum som man kan vända sig till med frågor och funderingar om man är orolig för sitt eget eller en anhörigs spelande. Vi finns tillgängliga i form av individuell rådgivning med enskilda samtal, gruppsamtal på våra kvällsmöten samt med diverse annan verksamhet, vilken kan variera beroende på var i landet man bor. Vi har arbetat med pengaspelsberoende länge och vi utgår från principen hjälp till självhjälp och kamratstöd. Vårt förhållningssätt är att hitta en lösning som alla parter upplever är rimlig. Allt förändringsarbete bygger på en inre motivation och det går inte att tvinga någon till förändring. Vår modell när det gäller pengaspelsberoende är nolltolerans. Ett beroende är ett kroniskt tillstånd. Grunden att bryta ett aktivt missbruk är att acceptera att det aldrig går att återgå till ett normalt förhållningssätt till spel.

Det kostar inget att komma till oss!

Det finns bara vinster med att ta kontakt!

Det finns bara fördelar att ta kontakt om du känner dig orolig för ditt eget spelande eller är anhörig till som du upplever spelar för mycket. Fördelen med att ta kontakt är att man får en möjlighet att nysta i omfattningen av problembilden. Antingen får du reda på att du har ett omfattande problem eller så får du reda på att det inte är det. I båda fall kan du få hjälp att lösa situationen som uppstått.

Något vi vill betona är att processen underlättas mycket om både spelare och anhöriga går tillsammans på möten. Både anhöriga och spelare vinner mycket på att få stöttning.

Det finns alltid förutsättningar för ett bra utfall!

Kontakt »

En anhörig till en pengaspelsberoende berättar

Berättelsen är hämtad från:

Kontakt »

---

En anhörig till en pengaspelsberoende berättar

Hösten 2000 gick jag till banken och skulle låna pengar så att jag kunde hjälpa min mamma. Hon hade återigen kommit efter med hyrorna och jag såg ingen annan utväg. Jag var fortfarande trovärdig hos banken vilket inte mamma var. Jag funderade på vägen till banken på vad jag skulle komma med för lögn denna gång. För detta var inte första gången jag lånade pengar för att hjälpa mamma med hyror och räkningar. Den här gången ljög jag om att jag skulle köpa ny bil. Jag hade en stor klump i magen när jag klev in på banken. Det gick vägen, kvinnan på banken var snäll och ställde inte en massa onödiga frågor. Hon satte in pengarna direkt till mamma. Jag sa att mamma skulle hjälpa mig att köpa bilen, så det var bra om hon satte in dem där så att jag inte skulle göra av med pengarna.

Jag mådde nästa illa när jag kom hem. Det var mycket pengar den här gången. Men jag hade också blivit lovad att skulden så snart som möjligt skulle bli betald. Hon väntade pengar, och när de kom skulle hon lösa lånet. Jag berättade inget där hemma för min sambo. Detta var ju bara ett tillfälligt lån. Jag skämdes. Jag ville skydda mamma, men jag skämdes också över att jag faktiskt lånade pengar som jag ”gav” till henne. Så jag valde att inte säga något. Jag hade börjat ljuga för dem som stod mig nära och som jag älskade.

Jag ringde till mamma och sa att allt gått bra och att hon nu hade pengarna på sitt konto. Jag ställde krav på att hon samma dag skulle betala hyran som hon låg back med i flera månader. Och att hon nu måste sluta spela bingo. Hon svarade snabbt ”ja, det ska jag” och tackade för hjälpen. Vi la på och jag pratade inte med henne på flera dagar.

En dag i början av februari 2001 ringer telefonen. Det är mamma som gråter hysteriskt. Jag förstår inte riktigt först vad hon säger. Så småningom förstår jag att hon inte får bo kvar i lägenheten. ”Varför?” frågar jag. Jo, hyrorna kom in två dagar för sent. Hur kunde en hyresvärd vara så kall och vräka någon som kom in med hyrorna två dagar sent? Jag tyckte det var väldigt konstigt att man kastade ut någon på gatan för att det. Jag ringde upp honom och sa vad jag tyckte. Jag var inte särskilt trevlig, utan det slutade med att jag verkligen skällde ut honom ordentligt. Alla mina känslor av ilska, besvikelse och rädsla kom över mig. Efter tjugo minuter sa mannen på andra sidan telefonen att det inte kommit in några pengar till hyrorna. Jag blev ännu mer rasande och undrade om han var galen. Påstod han att min mamma skulle ljuga om att hon satt in pengar? Vi är vanliga hederliga människor som inte lurar någon. Det måste ha blivit fel någonstans på vägen. Men han sa ännu en gång att det inte kommit in några pengar. Jag insåg då att det han sa stämde. Jag skämdes över mitt dåliga beteende och fick be mannen om ursäkt.

Vi hade två veckor på oss att flytta. Vid detta tillfälle bodde min yngre bror ännu hemma. Jag och min bror fick tömma lägenheten och sätta det som skulle vara kvar på förvaring. Jag kunde inte förstå att mamma blev hemlös. Jag ljög för mig själv och min omgivning. Jag ville inte inse att jag hade en mamma som spelat bort sin bostad och blivit hemlös. Men så här i efterhand förstår jag att det var på det sättet. Men jag ljög och sa att hon skulle flytta till en annan lägenhet. Jag berättade inte att hon bodde i en liten stuga utan toalett och dusch utanför stan. Jag skämdes så oerhört för att detta hände oss. Jag frågade varför hon inte betalat in hyrorna i tid. Jag som hade lånat henne pengar. Hon sa att hon hade spelat bort en del av pengarna, så hon hade inte haft till hela skulden. Nu lovade hon att inte spela bingo mer. Hon behövde pengar till mat och undrade om jag kunde hjälpa henne. Hon fick pengar så att hon kunde köpa mat vid ett par tillfällen.

Jag började samtidigt inse att bingon var det största problemet. Jag sökte på Internet efter information. Det var väldigt magert med information om spelberoende. En ny bok skulle komma som jag beställde, och jag hittade en kamratförening i en annan stad än där vi bodde. Jag tog mod till mig för att ringa telefonnumret som stod på hemsidan. Jag var livrädd för vad de skulle säga. En man svarade, och jag började för första gången berätta om vår familjehemlighet utan att ljuga för att skydda min mamma. Han tog sig tid och lyssnade på mig utan att döma mig. Jag kände en oerhörd lättnad. Han berättade att han själv var spelberoende och spelfri sedan ett par år. Han förstod vad jag pratade om och han dömde inte mig, och inte min mamma heller. Han visste, för han hade varit där i samma skit som vi befann oss. Han sa till mig att det inte är mitt fel att min mamma är spelberoende. Det var skönt att höra, för jag har ständigt känt det som att det är mitt fel. Att jag inte hade gjort tillräckligt. Vi avslutade samtalet med att jag skulle försöka få min mamma med på ett kvällsmöte. För att känna att jag gjort något bra, tog jag på mig att ordna det. ”Allt hänger på mig nu”, kände jag. Jag ringde upp henne direkt och sa att jag pratat med kamratföreningen och att jag ville att vi åkte dit på ett möte. Hon skulle tänka på det och ringde upp mig senare och sa att hon var villig att följa med. Vi åkte alla dit, jag, min bror och min mamma. Det var dödstyst i bilen. Vi var nog alla lite spända och förväntansfulla. Vi visste ju inte vad som väntade oss, vilka som var där och vad som skulle hända. Jag hade en önskan att mamma skulle sluta spela och att allt skulle bli bra igen. Jag anade inte att mötet var början på en lång hård resa.

Mötet gick bra, jag träffade andra anhöriga som visste hur det var att leva med en aktiv spelberoende. Jag kände igen mig i deras berättelser. Det kändes bra att dela min ångest och ilska med andra. Jag var också livrädd att detta inte skulle gå vägen. Att mamma inte skulle kunna hålla sig spelfri. För i min tanke var det så att om mamma bara slutade spela så skulle vi få det bra igen. Så här i efterhand inser jag att inget kommer att bli som förr.

I bilen på väg hem pratade vi lite om hur vi tyckte det hade varit. Jag vågade inte hoppas, men mamma sa att hon tyckte det varit bra och skönt att få prata med andra spelberoende och kunna känna igen sig. Men ingen av dessa spelare var ju ensamstående kvinna med två barn. Så de visste inte riktigt hur hon hade det. Och de hade pratat om att det är bra att man som spelberoende lämnar över sin ekonomi till någon annan. För pengar är ju bränslet till att kunna spela. Detta ville inte mamma alls vara med om. För, som hon sa, så skulle hon i så fall bli omyndigförklarad, och det gick hon inte med på. Men sluta spela för att vi ville, det kunde hon gå med på.

Vi åkte varje vecka till kamratföreningen och jag började sakta förstå att även jag behövde arbeta med mig själv och förändra mig. Detta var en svår insikt att komma fram till. Det var ju inte jag som spelade bort alla pengar och ljög. Men jag hade utvecklat ett starkt medberoende som jag var tvungen att ta kontroll över. Mitt liv vid denna tidpunkt kretsade enbart kring att tänka på och lösa mammas problem. Jag kontrollerade henne var hon än var. Om hon var hemma, på jobb, hos vänner eller i bingohallen. Så fort jag vaknade kom tankarna. Tänk om hon vill låna pengar i dag? Hur mår hon? Är hon arg i dag? Har hon mat? Jag levde och försökte känna min mammas känslor och behov. KOLUMNTITEL

Efter ett tag insåg jag att jag inte kunde få mamma spelfri om hon inte själv ville för sin egen skull. Jag kan däremot förändra min egen situation. Min sambo hade vid detta tillfälle kommit på mig med att ljuga och undanhålla att jag lånat pengar, dels mitt banklån, dels alla smålån. Han blev naturligtvis rasande och jag skämdes som en hund. Inte för att jag ljugit för honom utan för att vår familjehemlighet nu var uppdagad. Jag kände mig som en förrädare som svikit min mamma och blottat henne så. Jag tog på mig det dåliga samvetet. Min sambo ställde ultimatum om att jag inte fick låna henne några pengar. Jag hade i många år lagt undan pengar i smyg för att jag skulle kunna ha dem då mamma behövde låna. Alla dessa lögner kom upp till ytan nu. Jag bestämde mig för att om min mamma inte slutade spela ville jag inte vara en möjliggörare till henne och hennes spel. Jag ställde ultimatum och sa att om vi skulle kunna ha en relation så måste hon sluta spela. Jag visste att mamma älskade mig och jag var övertygad om vad hon skulle välja. Jag älskar min mamma och vill inget annat än att ha en god och nära relation med henne.

Jag insåg efter ett tag att mamma inte var spelfri, och jag åkte till bingohallen och fick bevis för att hon ändå fortsatt spela. Jag var nu tvungen att bevisa att jag menade allvar med mitt ultimatum. Jag bröt kontakten med mamma i ett halvt år. Under tiden gick jag på kvällsmöten på Spelberoendes förening. Detta hjälpte mig mycket att få styrka och kraft att gå vidare. Jag började fokusera på mig själv. Jag mådde dock inte bra över att inte träffa mamma. Men jag fick distans så att jag efter en tid åter kunde ta upp kontakten med mamma, men då på mina villkor

Jag älskar mamma men hatar spelaren. Det kan vara svårt att skilja på dessa två personer. Jag insåg också att man bör ställa ultimatum som är väl genomtänkta och som man är beredd att stå upp för. Jag har i många år innan ställt krav och ultimatum, men aldrig genomfört dem. Mamma ville inte att jag skulle fortsätta gå på möten på Spelberoendes förening. Men för mig har det varit min räddning och stöttepelare. Att kunna dela med sig och att få erfarenheter av andra anhöriga och spelare gör att man inte är ensam.

Jag har gått på spelberoendemöten för min egen skull i åtta år nu. På mötena har jag fått råd och stöd att orka med situationen. Jag har kunnat få tips om hur andra anhöriga hanterat sin situation för att kunna gå vidare. Att någon som vet hur det är och lyssnar hjälper mig att orka vidare. Även att få höra hur andra spelberoende har hanterat sin situation har hjälpt mig. Det som har varit jobbigt är att inse att jag inte kan få min mamma spelfri. Mamma har hela tiden spelat vidare. Mamma är inte spelfri i dag. Att inte ha kontroll över situationen har varit och kan ännu vara svårt att hantera. Att inte veta hur det kommer att gå för min mamma är nog det svåraste av allt. Jag har insett att så länge mamma inte vill, kan eller orkar ta emot hjälp för sitt spelberoende och göra en förändring för sig själv, kan jag bara stå vid sidan och se på. Det jag har gjort under tiden är att stärka mig själv och inte vara en möjliggörare till mamma.

Det är tufft vissa dagar ibland även om det gått åtta år nu. Men då vet jag var jag kan få styrka att orka gå vidare. Det är genom kvällsmötena på Spelberoendes förening som jag får styrkan. I dag hjälper jag även andra. Det känns oerhört tillfredsställande att kunna ge tillbaka det jag en gång fick hjälp med. Detta gör att jag själv kan fokusera på att arbeta med mitt medberoende. Det är en kamp att få balans i detta. Att inte gå in i medberoendet men ändå finnas där som anhörig. Jag tar en dag i taget och försöker tänka på mig själv och lägga fokus på det JAG kan förändra. I dag känner jag att jag hanterar min situation även dagar då allt känns jobbigt.

Kontakt »

---