 |
 |
Anhörig till en konsol- eller datorspelare
-Stör mig inte! -Jag är ledig i dag! -Kom inte in på mitt rum! -Att man aldrig kan få lugn och ro… Känner du igen situationen?
Samtidigt ska konsol- och datorspelande inte inkräkta på det i tillvaron som skapar balans, stabilitet och ett gott mående. Här har vi alla våra egna personliga uppfattningar om vad som är viktigast att förhålla sig till för att skapa detta och det är helt okej. Det är framförallt i förändrade attityder till vad som är viktigast man ser tydliga förändringar hos en person som har fastnat i ett vanemässigt och överdrivet bruk av konsol- eller datorspel. Det kan finnas bakomliggande faktorer exempelvis stress, motgångar och relationsproblem, där datorn blir en tillflykt där man slipper tänka på allt jobbigt. Det kan också vara så att man successivt har tappat kontrollen över både tid och rum som i sin tur leder till stress, motgångar, relationsproblem med mera. Den klassiska ”hönan och ägget”-diskussionen som i sig är relativt oviktig för situationen i ett förstaläge. De teman som är listade i inledningen leder ofta till konflikter när man har någon som avsätter överdrivet mycket tid till sitt konsol- eller datorspelande. Det kan i längden leda till slitningar på olika sätt och bli ohållbart jobbigt. Tecken på att spelandet har gått för långt är att det tar sig uttryck i det sociala livet, måendet, orken, energin och kreativiteten. Den som spelar visar ofta upp omotiverad ilska och kan explodera för minsta lilla sak. Det är inte ovanligt med våldinslag eller hot om våld. Den som spelar för mycket ljuger om det mesta och förändras i sin personlighet. Den som är mitt i sitt missbruk av konsol- eller datorspel har normalt sett svårt att upptäcka det själv. Det är framförallt omgivningen som märker skillnaderna och förändringarna först. Hur kommunicerar man i det här läget? När det gäller andra missbruksformer är det mer konkret. Det går att ta på problemet på ett helt annat sätt. När det gäller överdrivet konsol-eller datorspelande är det lätt att falla in i tankar på att det ”bara” är tid som försvinner. Kontakt »Vad kan man göra?Spelberoendes föreningar och stödgrupper är ett forum som man kan vända sig till med frågor och funderingar om man är orolig för sitt eget eller en anhörigs spelande. Vi finns tillgängliga i form av individuell rådgivning med enskilda samtal, gruppsamtal på våra kvällsmöten samt med diverse annan verksamhet, vilken kan variera beroende på var i landet man bor. Vi har arbetat med den här problematiken de senaste åren och vi utgår från principen hjälp till självhjälp och kamratstöd. Vårt förhållningssätt är att hitta en lösning som alla parter upplever är rimlig. Allt förändringsarbete bygger på en inre motivation och det går inte att tvinga någon till förändring. Vår modell när det gäller överdrivet konsol- eller datorspelande utgår från vad som behövs för att skapa balans, stabilitet och välmående. Vi pratar inte om ett beroendetillstånd. Däremot betonar vi, precis som när det gäller vårt förhållningssätt till pengaspel, att det i de flesta fall kräver omfattande livsstilsförändringar för att bryta ett missbruksbetonat förhållningssätt till konsol- eller datorspel. Det kostar inget att komma till oss! Det finns bara vinster med att ta kontakt!Det finns bara fördelar att ta kontakt om du känner dig orolig för ditt eget spelande eller är anhörig till som du upplever spelar för mycket. Fördelen med att ta kontakt är att man får en möjlighet att nysta i omfattningen av problembilden. Antingen får du reda på att du har ett omfattande problem eller så får du reda på att det inte är det. I båda fall kan du få hjälp att lösa situationen som uppstått. Något vi vill betona är att processen underlätts mycket om både spelare och anhöriga går tillsammans på möten. Både anhöriga och spelare vinner mycket på att få stöttning. Det finns alltid förutsättningar för ett bra utfall! Kontakt »En anhörig till en datorspelare berättar
Allting började för cirka två år sedan när min son började sitta uppe sent om nätterna, vilket med tiden gjorde att han missade lektioner och senare även hela skoldagar, då han vände på dygnet. Eftersom jag arbetade på dagarna märkte jag inte av detta med en gång. Det som däremot märktes var att han gradvis blev alltmer aggressiv med hotfulla uttryck när jag frågade om hur det gick i skolan. Att han prioriterade skolarbetet lågt blev uppenbart när han vägrade att gå till skolan i tre hela veckor. Tidigare hade han varit noga med skolarbetet och skött det bra. Den självklara konsekvensen av att han var borta blev att han hamnade efter mycket med läxor och annat. Det gjorde att han blev mer sluten än tidigare och förvärrade hans hotfulla beteende mot mig och hans bror. Han började sitt mer än någonsin tidigare med det onlinebaserade spelet World of Warcraft. Spelet går ut på att hela tiden blir bättre, att få belöningar i form av bättre utrustning, färdigheter och att nå nya nivåer av uppdrag. Då spelet är lagbundet och utspelar sig i realtid går det inte att gå ur när som helst, då det förstör för övriga i laget. Att han dessutom spelade med personer från hela världen gjorde det hela ännu mer komplicerat, enligt honom själv, då det styrde när han behövde vara inloggad. Hösten 2010 hade vi ett möte i skolan där rektor, lärare, kurator och skolsköterska deltog. På det mötet diskuterade vi och gjorde upp en plan för hur vi skulle gå tillväga för att min son skulle komma ikapp. Rektorn hade svårt att sätta sig in i problemet och sade att min son inte fick förstöra för övriga elever i klassen och påverka dem negativt genom att dra in dem i datorspelandet. Det fanns lite till övers för att min son mådde dåligt av detta. Själv ansåg jag att min son behövde hjälp utifrån och letade upp Spelberoendes förening Göteborg på Internet. Jag ringde dit, pratade med Mattias och kände att jag hade hittat rätt. På föreningen fanns det en förståelse för mina känslor samt min sons beteendemönster. Stärkt av samtalet lockade jag med min son som motvilligt följde med till ett enskilt samtal som Mattias höll. Samtalet blev bra, då min son kände igen sig i alla punkter som Mattias nämnde. Han gick med på att komma tillbaka och Mattias gjorde upp en planering med honom om att träffas regelbundet och prata enskilt. Till en början var min son nöjd med detta upplägg. Det dröjde dock inte lång tid innan det vände med ilska och aggression som följd. Min son skuldbelade mig och sade att jag hade lurat honom till mötena med Mattias. Han fortsatte dock som avtalat att gå på samtalen och visade mig de stödpunkter som de tillsammans gjorde upp med syftet att komma i balans och hitta en rimlig dygnsrytm. Under senare delen av hösten gick han i stort sett varje vecka med vissa undantag då han struntade i allt omkring sig. Efter en tid anordnade Mattias ett gruppmöte med flera datorspelande killar, för att de kunde ha ett utbyte av varandra och utvecklas tillsammans. Precis innan jullovet gick de och bowlade tillsammans som avslutning, vilket min son uppskattade. I början av 2011 blev min son lite stabilare allteftersom, även om det kunde pendla oerhört mycket från dag till dag. Att ena dagen vara insiktsfull, gå till skolan punktligt och sova på nätterna till att nästa dag hoppa över skolan helt, vara aggressiv och negativ. Jag och hans bror blev dagligen påverkade av detta, då vi inte visste hur vi skulle förhålla oss till honom. Han var inte lyhörd för vad vi sade, utan blev fort arg och såg oss som fiender. Vid denna tidpunkt var hans sociala liv mycket begränsat. Han hade knappt kontakt med kompisarna från skolan. Den han umgicks mest med var en kompis från hans tidigare skola som delade hans intresse för World of Warcraft. Vid två tillfällen försvann han hemifrån med denna kompis och sökte sig till några äldre killar som de spelade tillsammans med. Dessa perioder var han borta i fem respektive tre dagar i sträck utan att tala om var de befann sig. Kommunikationen vid dessa tillfällen skedde uteslutet via sms där han svarade fult och uttryckte att jag inte skulle bry mig om vad han sysselsatte sig med. När han kom tillbaka andra gången var det ganska turbulent, vilket höll i sig ett tag. En del saker fungerade dock, exempelvis att vara noggrann med sitt yttre, sköta kosten samt att sköta allmän hygien och hålla sig fräsch.
Sedan slutet av februari 2011 har han kraftigt minskat sitt spelande. Inom kort ska han gå till syokonsulenten på skolan och på nytt lägga upp en plan för skolgången. Denna gång med en avsevärt ökad motivation. Han behöver ha fortsatt stöd från föreningen, då han har en lång bit kvar för att nå balans och stabilitet. Jag själv går på föreningen på kvällsmötena för anhöriga till datorspelare som Mattias håller i en gång i månaden. Jag har valt att gå dit för att träffa andra anhöriga som är i samma situation. Jag tycker att det är värdefullt att få deras synpunkter, tips och råd. Det ger mig perspektiv på varför vissa saker sker och hur man kan förhålla sig till dessa situationer. Känslan av ensamhet och hjälplöshet som uppstod när min son spelade dag ut och dag in var det svåraste att hantera för mig. Att ständigt bli bemött av aggression av en person som är innesluten i sin egen värld och som inte går att få kontakt med. Att dessutom bli mött av oförståelse från omgivningen när jag beskrev hur det var att vara förälder till en ungdom som inte fungerar som vanligt och som är socialt utanför. Som jag ser det är förståelsen en nyckel. Det är ett stort stöd för mig att komma till föreningen och få ett tydligt gensvar när jag berättar hur det ser ut för mig. Det betyder mycket för mig. Kontakt »
|
-Jag kommer snart! 
Teknik, Internet samt konsol- och datorspelande är i grunden något positivt och bra. Ifall vi blickar bakåt och tittar på årets julklapp 1992, 1996 och 1998 var dessa tv-spel, ett Internetpaket samt datorspel. Det förvånar nog få. Sedan dess har utvecklingen gått framåt med stormsteg. Fördelarna med konsol- och datorspel är många. De är intellektuellt stimulerande med enorm potential att ge bland annat språkkunskaper, sinne för strategi samt teoretiska kunskaper i olika ämnen. Dessutom är de roliga, spännande och erbjuder i viss mån även en social arena med väl utvecklade kommunikationsmedel. Konsol- och datorspelande är en helt okej sysselsättning som är till glädje för den stora massan och kan leda till mycket kunskap och personlig utveckling.
En vändpunkt kom när jag och min son var ensamma en dag. Då tog han tillfället i akt och talade om för mig hur han hade mått när han började spela. Han berättade att det hade varit roligt i början, men att det allt eftersom blev ett krav att delta och att gick allt mer överstyr. Att han hade ökat sitt engagemang i spelandet hade även en koppling till en besvikelse över att en del av lärarna på skolan hade varit orättvisa, enligt honom, i vissa av sina bedömningar. Detta gjorde att han sökte sig till spelandet för att dämpade sitt dåliga samvete. Med tiden blev det naturligt att sitta med datorspelandet i stället för att lägga energi på annat och det gick snabbt utför. Den negativa trenden bröts när han träffade Mattias på föreningen som fick honom att bli medveten om vad som hade hänt. I början hade han svårt att tackla de känslor som kom när han insåg hur långt utför det hade gått med bland annat skolan. I början gnagde det på honom i den mån att han fick utbrott och förvärrade sömnproblem.
